Några ord om peer reviewprocessen

Gästinlägg av Ulrika Nilsson, student på kursen Vetenskaplig publicering

------

Peer review, där en artikel granskas av andra forskare inom fältet innan den publiceras, används för att bedöma en artikels korrekthet samt för att kontrollera om artikeln är betydande nog för att publiceras (Borgman 2007, s. 58). Många menar därför att peer review-processen borgar för god kvalitet. John Willinsky menar exempelvis: “The quality of the information available to the public … is dependent on the proportion of peer-reviewed research to which there is open access, compared to the vast amounts of other sorts of online information” (Willinsky 2006, s. 114).

Christine Borgman menar att kvalitetskraven ser olika ut för olika forskningsfält, men att: ”all have to do with whether the work meets acceptable norms for method, validity, reliability (in the case of empirical research), evidence, documentation of sources, adequacy of claims, quality of writing and presentation, and degree of contribution to the field” (2007, a. 58).

Trots konsensus kring den kvalitetsstämpel som peer reviwprocessen ger en artikel, så debatteras aspekter som: graden av konfidentialitet, graden av rättvisa i bedömningarna, granskarens objektivitet och möjligheterna för denna att upptäcka felaktigheter eller plagiat (Borgman 2007, s. 61). Just felaktigheter kan vara svårt att upptäcka, speciellt med tanke på att den granskande forskaren ofta kommer från samma disciplin som artikelförfattaren. Detta kan leda till att visa aspekter av forskningen, som vanligtvis inte ingår i det egna forskningsfältet, förblir felaktiga i den slutliga artikeln, helt enkelt för att granskaren inte heller har någon större kunskap i frågan. Detta kan exempelvis gälla metodologiska frågor, där en disciplin som kanske vanligen rör sig inom det kvalitativa forskningsfältet plötsligt är ute på hal is när de ska behandla statistiska metoder. Detta råkade jag själv ut för när jag läste artiklar skrivna inom lingvistik, där det användes statistiska metoder för att utröna språkattityder. Det fanns en del statistiska felaktigheter i dessa artiklar, och detta trots att de genomgått peer reviewprocessen. Så vi ser alltså att Borgmans ena kvalitetskrav, att artikeln ska ”meet acceptable norms for method” efter att den granskats, kanske inte alltid håller, kanske på grund av att granskaren kommer från samma disciplin som artikelförfattaren, en disciplin som i mitt fall uppenbarligen inte är helt bevandrade inom statistiken. Att granskaren själv kommer från samma disciplin som skribenten menar Borgman beror på att: ”those who contribute to the system are assumed to be the best judges of the quality of new work” (2007, s. 61).

Borgman menar dock att det går att komma runt detta problem, då hon påpekar att statistisk korrekthet och originalitet kan mätas med hjälp av tekniska verifikationsmetoder istället för att använda mänsklig granskning (2007, s. 84). Vilka dessa metoder är nämns tyvärr inte, och frågan är hur väl använda de är av granskare som inte kan sin statistik, men de borde i alla fall användas så fort granskaren känner sig osäker på området, för att verkligen kunna borga för artiklarnas kvalitet.

Borgman menar att peer review, trots alla dessa väldokumenterade brister, förblir den mest accepterade metoden för att bedöma artiklars forskningskvalitet. Så avslutningsvis får vi konstatera att det i slutändan är läsaren själv som får ha det yttersta ansvaret i att kvalitetsgranska en artikel.

Rferenser
Borgman, Christine L. (2007). Scholarship in the digital age: information, infrastructure, and the Internet. Cambridge, MA: MIT Press

Willinsky, John (2006). The access principle: The case for open access to research and scholarship. Cambridge, MA: MIT